Psykbryt.

Idag är en sån dag som bara känns som en stor suck.

(Ni behöver inte läsa inlägget om ni inte vill höra massa gnäll från mig, men jag känner bara att jag behöver skriva av mig lite eftersom Johan hatar när jag gnäller hemma)

Har äntligen kommit hem från jobbet, efter världens längsta dag utan något arbete som helst. Har ju inte mycket att göra på jobbet och vissa dagar är jobbigare än andra, typ idag. Har sökt ett jobb, sista ansökningsdag på måndag, sen hoppas jag få besked, vågar inte tro att jag får det men just nu gör jag vad som helst för att få ett nytt arbete där man får arbeta.

Många hade nog trivt med mitt jobb, att jobba lite, göra ingenting, koka lite kaffe, göra ingenting, svara i telefon, göra ingenting..... JAG däremot får psykbryt! Jag hatar att känna att jag inte gör något. Har haft det så här halva min anställningstid (3år) och ingen kan ge mig någon mer uppgift att göra. Söker "alla" jobb som finns, men har ju bara gymnasieutbildning och därmed begränsas antalet aktuella arbeten.
Alla håller hårt på sina saker och vägrar genoföra förändringar "vi har ju alltid gjort så här" Just därför är det dags att ändra på rutinerna! Det är många fler än jag som har mycket tid över på dagarna, men det är ingen som erkänner det. Det kokar i mig ibland, tårarna bränner bakom ögonlocken ibland och ibland känner jag absolut ingenting.

Usch, fy och blä känner jag bara just nu, men det går nog över snart för nu är det fredageftermiddag och jag har hela helgen framför mig! UNDERBART!



Uppdatering: Jag VET att jag inte ska gnälla, jag har ju faktiskt ett jobb det är ju inte alla som har! Det är bara det att när jag går till jobbet så vill jag just jobba!